Hej och tack för din fråga!

För det första: äsch att du mår dåligt, jag beklagar. Det är inga lätta bördor att bära, depression och ångest, och jag önskar så starkt att det här skedet i ditt liv snart ska vara ett minne blott och ditt mående bättre och livet ljusare. För så är det, även den mörkaste tid i livet är som vinterhalvåret (sådär på tal om vintervädret utanför kontorsfönstret), det går över, det blir ljusare - bara du har tålamod. Och gärna hjälp på vägen, för får man hjälp så är chansen så mycket större att det ska gå snabbare och bättre! Som att speeda förbi de här mörka månaderna ;)

Kanske är det så, att dina dagdrömmar och önskningar om att favoritläraren eller vissa lärare ska se hur illa du mår, egentligen är ett uttryck för att en del av dig faktiskt skulle vilja ha hjälp ändå? Att någon skulle SE dig, genomskåda dina murar och lögner om att ”allt nog är bara bra, tackar som frågar”. Kanske någon vuxen som skulle FÖSTÅ hur du känner dig - i motsats till tex vänner som kanske inte alla gånger kan sätta sig in i eller har kunskap om psykiskt illamående eller ens har energi nog att lyssna på andra utan har fullt upp med sina egna liv. Och kanske någon vuxen som skulle kunna axla en liten del av din börda, kanske ge konkreta råd och överhuvudtaget ha empati för din situation?

Nu vet jag ju inte om du redan är diagnostiserad med depression och ångest och om du därför redan har professionell hjälp – och naturligtvis skulle det vara jätteviktigt för dig att få stöd och råd av någon som verkligen kan det här med psykisk ohälsa – men just lärare kan ha en speciell roll i våra liv. Vi kanske ser dem som förebilder eller som ”livräddare” vi kan förlita oss på, de skiljer sig från både föräldrar och från proffs som kuratorer eller psykologer.

Jag kan förstå att det kan ta emot, till och med kännas omöjligt, att prata med egna föräldrar om hur man mår. Man kan tänka sig att många unga befarar att det skulle kunna väcka ganska komplicerade känslor i en del familjer om man gjorde det, till exempel om föräldrarna på något plan tog det som kritik mot deras sätt att ”sköta” och fostra sitt barn, som ett misslyckande. Det hör också till utvecklingen i ungdomen att gärna hellre söka sig till nya förebilder än att be om hjälp av föräldrarna, bland annat för att det kan kännas som att man själv misslyckats med sin självständighetsutveckling på något vis då. För den vanliga österbottningen kan det överlag vara svårt ibland att berätta för någon alls när det känns skit. Vi får så lätt för oss att det visar på svaghet eller oförmåga att sköta om oss själva, att det tar på stoltheten eller att andra ska ”skvallra om oss ut på byjin”. Nå, numera talas det ju tack och lov allt mer öppet om psykisk ohälsa överlag, så allt fler fattar ju att det inte är något att höja på ögonbrynen och himla med ögonen åt.

Angående det där med att önska att någon skulle se hur illa man har det och faktiskt, på ett seriöst sätt, fråga hur man mår är mycket vanligt när man mår dåligt. Så nej, det är inte onormalt att du känner så. Det är redan fullt förståeligt att en del av en själv vill ha bekräftelse av de man respekterar när man tvivlar på sitt eget värde, man behöver utomståendes bevis på att man nog är värdefull, oavsett illamåendet. Därför är det vanligt att unga som insjuknar i psykiskt illamående exempelvis känner sig väldigt besvikna på sig själva när de inte längre orkar vara duktiga inför sina favoritlärare.

Att själv sträcka ut handen och bokstavligen be om hjälp kan kännas oöverkomligt, omöjligt, fastän man nog vet att man borde. Man har kanske inte orken, är kanske rädd att det ska öppna en avgrund av djupare problem som man sedan måste ta itu med, tvivlar på att man mår ”tillräckligt dåligt” eller allmänt inte är värd att få hjälp, vet kanske inte hur man ska sätta ord på det man känner eller överlag är rädd att ingen ska ta en på allvar. Men ändå måste man oftast själv ändå vara den som sträcker ut handen, eftersom folk runtomkring en helt enkelt inte är tankeläsare. Många som mår psykiskt dåligt jobbar ju dessutom jättehårt på att ”hålla masken” så att det kan vara svårt att se igenom dem. Folk kan i allmänhet också tveka inför att fråga hur det faktiskt är av någon annan, eftersom de exempelvis kanske inte känner att de själv kan tillräckligt mycket om psykiskt illamående för att kunna vara till hjälp. Eller så är de kanske själva så stressade, trötta och upptagna av vardagsliv att de inte kommer sig för att stanna upp, verkligen lägga märke till, alla runt sig.

Mitt råd är därför följande: gå fram till din favoritlärare vid lämplig tidpunkt och säg ”Du frågade en gång hur jag mår. Kan du fråga det igen?” Hen kommer troligen genast att fatta att du behöver bry, empati, till och med en famn att gråta i. Är hen en manlig lärare kanske hen tvekar inför att krama en kvinnlig elev, så det måste du acceptera i så fall, medan kvinnliga, österbottniska lärare nog brukar kunna kramas och erbjuda en axel att gråta mot när det behövs ;). Men ta verkligen chansen då och berätta ärligt hur det känns. Tänk inte ens tanken att det skulle kunna påverka dina betyg eller något, nu är hen bara en vuxen i ditt liv som du känner någorlunda förtroende för. Ett tips är sedan att be just denna lärare hjälpa dig till mera hjälp, tex boka tid till kuratorn eller komma med till ungdomsmottagningen/psykologen osv. I alla fall inte protestera när hen föreslår det – för vännen, du vet att du behöver hjälp. Var femte finländare har någon form av depression under någon period av livet och med hjälp kanske den här perioden av ditt liv behöver inte alls bli så lång.

Stor kram, Ungdomsinformatören Liselott