Hejsan.

Tack för din fråga. Det är bra att börja med helt vanlig receptfri medicin från apoteket, det hjälper många gånger mot mensvärk. Ibland behöver man ta mer än en tablett per dag för att det ska hjälpa. Det går bra att köpa tex Ibuprofen eller Paracetamol och prova med det först. Många gånger om värken är riktigt svår så räcker det inte med receptfria mediciner utan man behöver köpa starkare medicin med recept som man får av läkare. P-piller hjälper bra mot mensvärk men p-piller kan man inte köpa utan recept. För att få recept på p-piller måste du besöka familjeplaneringen. Tycker du ska prata med din mamma och berätta att du har svårt mensvärk. Då kan ni tillsammans fundera hur det nu är bäst att vårda din mensvärk. Många unga flickor börjar med p-piller pga mensvärk. Det betyder inte att du behöver bli sexuellt aktiv, utan p-pillerna är då i ditt fall vård mot smärtsam mens. Ha en bra fortsättning på hösten!

Hälsningar Eva-Maria, hälsovårdare&sexualrådgivare, Ungdomsliv.fi

Hej.

Tack för din fråga. Det passar inte för alla kvinnor att hoppa över mensen. En del tycker att de får rikligare eller smärtsammare mens när de hoppat över en mens, precis som du nu också beskriver att din mens var smärtsam. Sedan när det gäller blödningsmängden så är det lite skillnad på p-pillerna, synd att du inte skrev vilket p-piller du använder. Om du använder Zoely så kan Zoelyanvändarna bli blödningsfria. Det betyder att en lite grupp Zoelyanvändare inte har mens alls. Detta är helt normalt och inget man behöver oroa sig för. Så om du använder Zoely så är det helt ok att mensen nu senaste gång var väldigt sparsam. I vilket fall som helst så behöver du inte vara orolig över att mensen var sparsam. Många p-piller fungerar så att mensmängden blir mindre. Har du glömt något piller så kan du ju för att vara riktigt säker göra ett graviditetstest. Om din mens även i fortsättningen är väldigt sparsam eller lämnar bort helt och hållet, då kan du ringa rådgivningen varifrån du fick dina p-piller för att kolla upp om detta är typiskt för just dina piller. Det löns även att hoppa över mensen igen för att lite kolla upp om mensen alltid är smärtsammare när du hoppat över den. Om du alltid har mensvärk så är det bra att alltid hoppa över en eller två menser för då behöver du inte ha mens och smärtor så ofta. Just nu behöver du inte vara orolig. Ha en bra höst!

Hälsningar Eva-Maria, hälsovårdare & sexuelrådgivare. Ungdomsliv.fi

Hej!

Tack för din fråga! Här är några alternativ som jag kan ge dig utan att känna till närmare din  livssituation. 

För det första så kan man söka utkomststöd från FPA (Kela) . Kolla här via länken om du är berättigad till utkomststöd och allmän information om det http://www.kela.fi/web/sv/utkomststod-snabbguide

Om du är medlem i kyrkan kan du boka tid till diakoniarbetaren som eventuellt kan ge dig någonslags ekonomisk stöd! Vasa–mathjälp delar ut mat varje vecka kolla länken för att se tiderna och var http://ruoka-apu.fi/sv/

På nätet finns www.koppari.fi service var man kan hitta olika service i Vasa som man eventuellt kan behöva.

Trevlig fortsättning på hösten !

Ungdomsinformatör TiinaP

Hej och tack för din fråga!

För det första: äsch att du mår dåligt, jag beklagar. Det är inga lätta bördor att bära, depression och ångest, och jag önskar så starkt att det här skedet i ditt liv snart ska vara ett minne blott och ditt mående bättre och livet ljusare. För så är det, även den mörkaste tid i livet är som vinterhalvåret (sådär på tal om vintervädret utanför kontorsfönstret), det går över, det blir ljusare - bara du har tålamod. Och gärna hjälp på vägen, för får man hjälp så är chansen så mycket större att det ska gå snabbare och bättre! Som att speeda förbi de här mörka månaderna ;)

Kanske är det så, att dina dagdrömmar och önskningar om att favoritläraren eller vissa lärare ska se hur illa du mår, egentligen är ett uttryck för att en del av dig faktiskt skulle vilja ha hjälp ändå? Att någon skulle SE dig, genomskåda dina murar och lögner om att ”allt nog är bara bra, tackar som frågar”. Kanske någon vuxen som skulle FÖSTÅ hur du känner dig - i motsats till tex vänner som kanske inte alla gånger kan sätta sig in i eller har kunskap om psykiskt illamående eller ens har energi nog att lyssna på andra utan har fullt upp med sina egna liv. Och kanske någon vuxen som skulle kunna axla en liten del av din börda, kanske ge konkreta råd och överhuvudtaget ha empati för din situation?

Nu vet jag ju inte om du redan är diagnostiserad med depression och ångest och om du därför redan har professionell hjälp – och naturligtvis skulle det vara jätteviktigt för dig att få stöd och råd av någon som verkligen kan det här med psykisk ohälsa – men just lärare kan ha en speciell roll i våra liv. Vi kanske ser dem som förebilder eller som ”livräddare” vi kan förlita oss på, de skiljer sig från både föräldrar och från proffs som kuratorer eller psykologer.

Jag kan förstå att det kan ta emot, till och med kännas omöjligt, att prata med egna föräldrar om hur man mår. Man kan tänka sig att många unga befarar att det skulle kunna väcka ganska komplicerade känslor i en del familjer om man gjorde det, till exempel om föräldrarna på något plan tog det som kritik mot deras sätt att ”sköta” och fostra sitt barn, som ett misslyckande. Det hör också till utvecklingen i ungdomen att gärna hellre söka sig till nya förebilder än att be om hjälp av föräldrarna, bland annat för att det kan kännas som att man själv misslyckats med sin självständighetsutveckling på något vis då. För den vanliga österbottningen kan det överlag vara svårt ibland att berätta för någon alls när det känns skit. Vi får så lätt för oss att det visar på svaghet eller oförmåga att sköta om oss själva, att det tar på stoltheten eller att andra ska ”skvallra om oss ut på byjin”. Nå, numera talas det ju tack och lov allt mer öppet om psykisk ohälsa överlag, så allt fler fattar ju att det inte är något att höja på ögonbrynen och himla med ögonen åt.

Angående det där med att önska att någon skulle se hur illa man har det och faktiskt, på ett seriöst sätt, fråga hur man mår är mycket vanligt när man mår dåligt. Så nej, det är inte onormalt att du känner så. Det är redan fullt förståeligt att en del av en själv vill ha bekräftelse av de man respekterar när man tvivlar på sitt eget värde, man behöver utomståendes bevis på att man nog är värdefull, oavsett illamåendet. Därför är det vanligt att unga som insjuknar i psykiskt illamående exempelvis känner sig väldigt besvikna på sig själva när de inte längre orkar vara duktiga inför sina favoritlärare.

Att själv sträcka ut handen och bokstavligen be om hjälp kan kännas oöverkomligt, omöjligt, fastän man nog vet att man borde. Man har kanske inte orken, är kanske rädd att det ska öppna en avgrund av djupare problem som man sedan måste ta itu med, tvivlar på att man mår ”tillräckligt dåligt” eller allmänt inte är värd att få hjälp, vet kanske inte hur man ska sätta ord på det man känner eller överlag är rädd att ingen ska ta en på allvar. Men ändå måste man oftast själv ändå vara den som sträcker ut handen, eftersom folk runtomkring en helt enkelt inte är tankeläsare. Många som mår psykiskt dåligt jobbar ju dessutom jättehårt på att ”hålla masken” så att det kan vara svårt att se igenom dem. Folk kan i allmänhet också tveka inför att fråga hur det faktiskt är av någon annan, eftersom de exempelvis kanske inte känner att de själv kan tillräckligt mycket om psykiskt illamående för att kunna vara till hjälp. Eller så är de kanske själva så stressade, trötta och upptagna av vardagsliv att de inte kommer sig för att stanna upp, verkligen lägga märke till, alla runt sig.

Mitt råd är därför följande: gå fram till din favoritlärare vid lämplig tidpunkt och säg ”Du frågade en gång hur jag mår. Kan du fråga det igen?” Hen kommer troligen genast att fatta att du behöver bry, empati, till och med en famn att gråta i. Är hen en manlig lärare kanske hen tvekar inför att krama en kvinnlig elev, så det måste du acceptera i så fall, medan kvinnliga, österbottniska lärare nog brukar kunna kramas och erbjuda en axel att gråta mot när det behövs ;). Men ta verkligen chansen då och berätta ärligt hur det känns. Tänk inte ens tanken att det skulle kunna påverka dina betyg eller något, nu är hen bara en vuxen i ditt liv som du känner någorlunda förtroende för. Ett tips är sedan att be just denna lärare hjälpa dig till mera hjälp, tex boka tid till kuratorn eller komma med till ungdomsmottagningen/psykologen osv. I alla fall inte protestera när hen föreslår det – för vännen, du vet att du behöver hjälp. Var femte finländare har någon form av depression under någon period av livet och med hjälp kanske den här perioden av ditt liv behöver inte alls bli så lång.

Stor kram, Ungdomsinformatören Liselott