Hej,
nu är det så att jag behöver en second opinion, eller flera. Jag är 22 år, studerar fjärde året på uni. Jag bor ännu med mina föräldrar, men ska flytta till en studentbostad i början av februari.
Hemma har jag inte berättat om att jag tänker flytta. Och jag vet inte heller hur jag ska ta fram saken. Och här behöver jag goda råd.
Mina föräldrar...ja, de är nog i stort sett trevliga, och det är faktiskt helt chill att bo med dem.
Min storebror flyttade hemifrån då han var i min ålder, men han hade flickvännen och jobbet och dom köpte typ en tvåa tillsammans och tog bostadslån. Tycks vara det ända sättet att leva, som mina föräldrar tycker är ok; att man har en flickvän som man tänker gifta sig med, man är nyexaminerad och har jobb, man tar bostadslån. Både morsan och farsan flyttade hemifrån först då båda var typ 25 och dom hade gift sig.
Till exempel för två år sen när jag sa att jag skulle ju kunna flytta hemifrån snart, så tyckte mina föräldrar att det var dummaste idéen som fanns. "När du är färdig med studierna kan du flytta", "du kan ju vara självständig här hemma också, vill du diska så kan du göra det", "det är bättre att spara hyrespengarna och skaffa en egen bostad sen senare" och "Vi kommer inte att stöda dig på nåt sett om du nu flyttar!" sa de då.
Men, man kan ju inte bo med sina föräldrar för evigt? Jag är ju vuxen, för fan. Jag vill kunna ha mina öl i kylskåpet (lol, men kanske ni förstår), ta med mig kompisar hem, lära mig leva med andra människor (bostaden jag tänker flytta till är för 3 studeranden) och vara mig själv. Ekonomiskt sätt tror jag att jag kommer att klara mig: har ett sidojobb, är berättigad till studiestöd och sen har jag BSP-kontot där mina sommarjobbslön från flera år ligger.
Jag kommer nämligen aldrig att avlägga universitetsexamen, utan har i smyg börjat studera på en yrkeshögskola (också en absolut no-no för mina föräldrar). Och jag bög (vilket jag inte heller har berättat åt morsan och farsan, men kanske dom vet det ändå).
Försöker bara säga, att mitt liv är bra, men det kommer aldrig att vara lika normativt som brorsans eller som mina föräldrar kanske ville det skulle bli för mig. Det handlar om att flytta, ja, men också större grejer. Att jag bara måste få börja leva _mitt_ liv.
Long story short: jag flyttar om en månad (yay), vilket mina föräldrar ännu inte vet. Borde jag a) diskutera saken med dem på något sätt, eller ska jag b) bara packa mina kläder och annat viktigt i en ryggsäck och skicka SMS att "vi ses nån gång". Själv tycker jag mera om plan b).
Tack i förhand.