Senaste inläggen

Här hittar du frågor som andra ungdomar har ställt, samt kommentarer och svar.

Sidor

Sönder i tusen bitar

Hej Decibel

Idag sitter jag här framför mitt dator och skriver till er som ett rop på hjälp.
Jag orkar inte längre ta emot allt skit i livet och äta upp det. Jag orkar inte längre att vara tyst och låta andra köra över mig.

20 och going strong tjej. Jag är inte från Finland. Har bott här snart halva mitt liv. Jag behöver nämna detta för att det är så som ni kommer att få en betträ bild av hur det hela ser ut. På grund att Finland är inte mitt hemland så har jag inte mycket med mig från hemlandet. Mina vänner från barndom, familjen och allt som jag hade fram tills då jag flyttade hit, blev kvar där. Det ända som jag har haft med mig hela vägen är min mamma, inte ägs min pappa för att mina föräldrar är skilda och han reser och jobbar på heltiden.

Min mamma. Medan vissa barn här i Finland har bott hela sina liv i samma hus eller stad, jag har bott i över 15 olika hus, gått i över 10 olika skolor, 5 städer och jag har ingen bästis som jag har hållit kontakt med alltid sen jag var bebis. Min bästis, min familj, mitt allt har alltid varit min mamma. Vi har funnits för varandra genom oändligt gott och ont. Inte en dag som jag tvivlade på att hon skulle finnas vid min sida, men det är vad jag trodde.

Sen vi flyttade till Finland träffade hon sin nuvarande sambo, med vilken dom har två barn. Alltså mina två, enda, syskon. Jag älskar dom och vi har varit väl mycket lyckliga över åren. För ett år sen träffade jag min nuvarande pojkvän som flyttade med oss sen nyår.

Jag har historia att bråka och gräla med båda mina föräldrar. Med min pappa är det något konstant som har blivit värre med åren. Han ser mig som en liten flicka som är naiv och kan ingenting om livet. Han har smugit sig i det som är mitt och min pojkväns rum och sökt efter kondondomer för att se till att vi skyddar oss. Jag är en 100% ärlig människa och vi hade redan förr talat om det och vi båda varit medvetna om riskerna. Han har kallat mig fet för att jag äter chips och har lite mage då jag har på mig något tajt. Jag väger knappast 70 kg och är 165 lång. Och efter att han kallat mig saker så kommer han till mig och säger att jag är absolut perfekt, att jag unik och bäst så som jag är.
Med min mamma brukar vi alltid gräla för att vi håller inte lika om saker, vi blir bittra och börjar bli arg om allt. Sen efter ignorerar vi varandra och i något skede börjar vi tala igen. Men det är den tiden mellan att ignorera varandra och att allt är “bra” som jag har reagerat mera och mera med tiden, och nu anser hur ohälsosamt den är.

I och med förhållandet med min pojkvän har jag ansett hur viktigt kommunikationen är. Tack vore att vi talar med varandra så pass mycket vi har en super bra förhållande. Om vi gnäller så varar inte mera är 5 minuter så är vi sams igen och håller om varandra. Det ända som är dåligt med vårt förhållande är att jag mår inte bra. Jag gråter *varje* dag på grund av läget hemma med min familj. Det har blivit så pass dåligt att jag har velat få slut på allting, men det som håller mig från att göra något dumt är -han-.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Familjen har alltid varit så pass viktigt för mig att jag skulle ge upp vad som helst för dom att må bra. Men i och med att jag blivit äldre känns det inte korrekt eller rättvist. Varje gång som det blir gräl med någon hemma, speciellt min mamma (som jag älskar mer än, …mycket…) så försöker jag fixa saker. Tala om det, gå igenom problemet och se till att bli bättre. Men det är inte rättvist att jag försöker heltiden bli bättre, göra rätt men ändå kommer all skylld på mig. Jag blivit så pass rädd för min mamma att jag vågar inte tala framför henne för att hon lyckas alltid få mig att äta upp all skit, medan hon sedan går och är lycklig med hennes sambo och mina syskon. Jag skriver brev till henne var jag förklara till henne, det är mitt ända sätt att visa vad jag känner och tycker utan att tveka mig själv. Men ingen av alla tusen brev som jag skickat, dagböcker som jag visat för henne för jag tror att det är så som vi kan börja känna varandra djupare, hon har aldrig sagt något om det.

På grund av allt som händer, vi vill med min pojkvän flytta hemifrån. Vi har inte gjort det tidigare för att oberoende all mött så har vi ändå då och då roligt då vi ser filmer i familj eller spela spel. Men det är för mycket att gråta varje dag och inte ens ha friheten att stiga upp sent eller att stanna i vårt rum och äta godis utan att kännas skyldig. Men det känns så svårt att lämna hemma. (1) För att vi lär inte känna tillräckligt med människor för att hitta jobb i Helsingfors för båda då vi inte kan Finska (2) Det är inte så lätt att hitta passlig lägenheter i Helsingfors och (3) Det är inte lät att lämna bakom sig människan som betytt världen för mig hela mitt liv, tills nu.
Men jag vet att det är ända lösningen för att få slut på lidande. Speciellt för att jag vet att det är inte rättvist heller för min pojkvän att hålla om mig alla nätter medan jag gråter och gnäller över mina föräldrar. Han behöver någon som han kan vara lycklig med, och jag vill det också.

Vad jag vill åstadkomma med att göra denna inlägg, kanske mest av allt för någon att höra mig och hoppningen få något feedback. Oberoende av att jag har min pojkvän och han hjälper mig, så är han inte en man som säger mycket. Och jag går varje dag och tänker möjligheten att jag bara är överdriven och galen. Jag kan faktist inte påstå att jag är 100% frisk om huvuded, jag vet inte. Jag behöver lite råd över vad jag ska göra. Har aldrig förut varken ansökt om jobb eller bostad.
Så, det ända som jag säger här i slutet: Hjälp, snälla!

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej och tack för ditt meddelande

Det är bra att duhar kunnat skriva och analysera din situation. Jag tror att det hjälper dig att förstå din situation och även fatta beslut om framtiden.

På grund av allt som du skrev om så tror jag att det skulle vara verkligen en bra lösning för er att hitta ett eget hem. Att flytta hemifrån är svårt säkert för alla men över tiden känner säkert du och din pojkvän, även din mamma, att det var bra lösning. Det är fantastiskt att du har en pojkvän som stöder dig. Jag tror att ni tillsammans tar reda på situationen och hittar lösningar på olika problem som ni har, t.ex med boende. Det som är viktigt är att ni berättar hemma öppet om era framtidsplaner. Det kan bli gräl men det är bättre att vara ärlig och öppen.

Ni kunde kontakta t.ex Luckan Raseborg (https://raseborg.luckan.fi/) där ni kan få stö och råd om olika jobb alternativ och hur leta efter en lägenhet.

Har ni kontakta Raseborg staden och fråga om hyresbostäder? Länk till stadens webbplats: http://www.raseborg.fi/utrymmesforvaltning/fastighetsskotsel/hyresbostader

Tror även att uppsökande ungdomsarbete kunde hjälpa er, åtminstone i jobbsökande. Länk till uppsökande ungdomsarbete i Raseborg: http://www.raseborg.fi/ungdom/uppsokande-ungdomsarbete

Hoppas att klarar sig. Försöka inte sortera ut alla saker på en gång utan gå för en sak i taget.

Har det så bra, Mika - Ungdomsliv.fi

 

Hur ska jag göra för att min farmor ska få det bra?

Jag kan berätta lite. Jag är tretton år och tycker om att vara hos min farmor men det är alltid så att det är stökigt. Det är så stökigt som vissa på TV. Det ligger saker överallt på golvet, finns flera rum fyllda med skräp rent ut sagt. Inga smådjur än.. Hon är gammal och har svårt att plocka upp efter sig. Och har en handskada. Min farfar dog när jag var 1 mån så kan vara att hon var ledsen och att det blivit så himla stökigt. Jag skulle bara vilja röja upp och slänga det mesta, göra huset så fint. Men det går ju inte. Hon vill absolut inte slänga någonting. Till och med har min farbror hyrt en container för att få det bra. Hon ser minnen och tankar från sakerna. Sakerna som hennes mamma, pappa och man haft. Det är så mycket stökigt. Bästa skulle väl vara om hon flyttade till ett mindre boende men nu är det så att hon har ett stort hus men ingen av hennes barnbarn vill komma och hälsa på henne. Vi är dem enda som hjälper henne att städa och då blir hon arg. Skulle vara skönt för henne att fått det städat så att hon kunde ta hem vänninor, barnbarn och få besök men nu är det kaos. Det är ett stort, stort hus så skulle vara roligt att fira jul där med mina kusiner och alla. Tror hon aldrig kommer flytta för hon och farfar har byggt det själva. Varför vill hon inte städa? Jag vill ju bara att hon ska få ett bra liv. Hon är 73 år. Det är dammigt och hon har svår att andas (använder inhalator). Jag kanske överdriver men vill att hon ska ha det bra. Tänkte på detta nu när vi ska dit och städa imorgon som vi gjort många gånger innan men det ser ju ut som kaos en vecka senare igen. På en dag kan man iallafall städa ett rum och hon har sjutton.... Ville bara skriva av mig, blir bara så frustrerad. Det är ju inte vidrigt men så stökigt så man inte kan gå. Hur ska jag säga till henne att det ser för jäkligt ut.

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej och tack för ditt meddelande

Fint att du är tänker på din farmor. Det kan ju vara att din farmor har sjuklig behov av att samla varor och oförmågan att kasta bort dem. I sådana fall kan hushållet vara fullt med saker och varor. Det kan finnas gamla tidningar, böcker, små föremål, diskar och kläder. Många människor är mycket känsliga för de saker de samlar in, och tillåter inte andra att låna ut dem eller röra i dem.

Det är viktigt för de närmaste att förstå att samlaren tror att hon i framtiden behöver de varor hon har samlat in. Sakerna eller varor kan ofta vara ett minne om en viktig person eller ett djur.

Samlare ser inte ofta deras beteende som ett problem, vilket gör problemet svårt att hantera. Det är ju viktigt att diskutera om det som ni ser och t.ex försöka tillsammas med din farmor städa huset, så småningom. Det är ju möjligt att kontakta även en läkare eller socialarbetare och diskutera om de kan hjälpa till. Ibland måste en släkting eller bekant ha kontakt med polis eller brandskydd.

Om en samlare kan se hans eller hennes problem, kan han eller hon dra stor nytta av expertvård. Behandlingsresultatet varierar mycket, och framgångsrik behandling är krävande och ofta ganska långvarig.

Förhoppningsvis kommer saker att bli bättre.

Mika - Ungdomsliv.fi

Socialt handikapp

Jag brukade vara väldigt social och hade starka relationer och nära vänner. För några år sedan blev jag deprimerad och med det kom en hel del ångest och sociala fobier. Det har kommit till en punkt var jag har inga vänner och jag är livrädd att gå ut. Jag försöker gå ut och träffa nya människor ofta eftersom jag har flyttat till en ny stad. Jag tänkte att om jag går ut tillräckligt mycket så slutar jag vara rädd men det har bara blivit värre. Varje gång jag går ut mår jag skit så jag går hem tidigt och får panik och ångest attacker. Nu gråter jag i flera dagar innan jag vet att jag ska ut på t.ex. en fest så bestämmer jag mig i sista stund att stanna hemma. Det här förstör mitt liv mer och mer hela tiden så jag har även haft självmordstankar i några månader. Jag har aldrig känt mig så ensam och instängd i mig själv. Jag vill ha hjälp men vet inte vart jag kan vända mig. Jag vill gå till en psykolog men det är så dyrt. Finns det avgiftsfria möjligheter i Helsingfors? Jag har pratat med Krisjoursen för unga men dom föreslog "riktig hjälp". Tyckte inte om personen jag pratade med där och vågar inte fråga om jag kan träffa någon annan. Jag behöver hjälp nu men vet inte vad jag ska göra.

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej och tack för dina fråga.

Det låter jätte tråkigt att du har inga vänner och att du är livrädd at gå ut. Du berätta att du skulle vilja gå till en psykolog. Har du tänkt att du kunde kontakta din närmasta hälsostation och kolla med dem om du kunde få  hjälp via dem? Hälsostationen är din främsta vårdplats i fråga om mentalvård. Därifrån kan du vid behov få en remiss till vidare undersökningar och vård. Du hittar ytterligare information om hälsostationen och mentalvård via den länken.

Om jag förstod dig rätt så kommer du att träffa någon från Krisjouren? Jag uppmuntrar dig träffa personen och tänka tillsammans vilken av typ stöd du behöver. Ofta den första erfarenheten eller kontakten av en ny person  förändras när man träffar personen. Du kan ju fråga om det finns andra personer som man kan träffa eftersom du är inte riktig säker om personen är rätt typ. Tyvärr ofta är det ju så att det finns inte att välja mellan. En sak som du kunde prata om, vem du då traffar eller varifrån du får hjälp, är att kunde du få stödperson som kunde hjälpa till med att gå ut. 

Hoppas att du hittar hjälp.

Mika - Ungdomsliv.fi

Är jag dålig människa?

Hej,
Jag har ångest och är nedstämd enligt min kurator. Jag har idag hela dagen kännt mig ångestfylld och mått extremt dåligt. Jag sluatde två idag och jag bara mådde så dåligt att jag inte orka med någo o brydde inte mig om någo, de ända jag gjorde var att försöka andas. Så jag orka int bli i skolan en timme till, jag bara ville hem, så jag sa åt läraren att jag måste fara o han fråga inge så de gick lätt. Är jag en hemsk människa när jag skolkade sista lektionen för att jag inte orkade med livet? De e liksom inte jag...

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej

Nej, du är inte dålig människa även du gick hem en timme tidage än de andra. Du hade orsak att åka hem tidigare.

Du berätta att din kurator har notera att du är ångest och nedstämd. Vi alla upplever nu som då ångest i olika situationer. Prata ni närmare med kuratorn om din ångest? Har du hunnit prata om detta me dina föräldrar?

 När man är ångest så då har själva känslan av ångest som uppgift att tala om att nu är något fel. Ångest är en naturlig överlevnadsfunktion. När man är ångest så måste man göra något åt det för att slippa ur situationen som orsakar ångesten och därmed slippa ångestkänslorna. Att du berättar för någon hur du mår kan hjälpa mycket. Du kan säkert prata flere gånger med din kurator, och också med dina föräldrar. Du kan fundera om du har någon bra vän som du kunde berätta om hur du känner.

Man klarar inte alltid av att på egen hand komma över ångesten. Ångest är väldigt energikrävande och man kan behöva stöd, förståelse och tekniker för att kunna hantera och slippa ångesten. Utom kuratorn kan hälsovården (psykologer) hjälpa till dig. Man kan också behöva medicinering mot ångest.

Har det så bra! Sköt om dig! Kom ihåg att du är inte en dålig människa.

Mika - Ungdomsliv.fi

sömn och utveckling av penis

Hej!
Jag är en kille som under hela mitt liv inte alltid sovit så mycket, man skulle kunna säga att jag snittar 7 timmar och 30 minuter och detta under hela puberteten. Jag undrar hur stor påverkan sömnen har på min penistillväxt, för jag vet att en tonåring bör sova minst 9 timmar (vilket jag väldigt sällan gjort) och undrar därav hur mycket det kan ha påverkat tillväxten av min penis om det ens har påverkat alls. Kan sömn påverka storleken eller hur mycket den växer?

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej Grabben

Tackar för din fråga. 

Tillräcklig sömn är lika viktigt för välbefinnande som mångsidig näring och regelbunden motion. Sömn är viktigt för både fysisk och psykisk hälsa. Ungdomar behöver 8 till 10 timmars sömn under natten. Under puberteten är det särskilt viktigt att man soverpå nätterna. En stunds somn kompenserar inte för en kort nattens sömn. Under djup sömn producerar kroppen tillväxthormon, vilket är det hormon som behövs för tillväxt och muskelutveckling. Behovet av sömn är inte alltid platt, men psykisk och fysisk ansträngning ökar behovet av att sova mera. 

Hur för kort sömn har påverkat på din penisväxt kan jag inte svara på. Det är kanske sånt som du borde prata mera med en läkare.

Har det så bra,

Mika - Ungdomsliv.fi

 

skolan och kommuns problem

Hej jag heter Ali och bor i Haparanda. Jag är 16 år gammal och har svenska som andra språk, Jag skulle tänka mig att söka gymnasiet

i en annan ort av Sverige men tyvärr Haparanda kommun stå emot det och låter inte det att hända.

Tyvärr har jag ingen ide eller någon annan väg som kan ta sig på så skulle jag få eran hjälp. MVH Ali

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej Ali och tack för din fråga.

Ungdomsliv.fi är service som påverkar och fungerar i Finland. Tyvärr vi har inte information om hur utbildnings system i Sverige fungerar eller hur du kunde få mera studie- och yrkesorientering att kunna lösa problemet. Jag tycker att du borde få information från din hem kommun och din skola där du nu studerar om vilka alternativ du har.

Har det så bra och förhoppningsvis kommer ditt problem att lösas.

Mika - Ungdomsliv.fi

Vadå påverka penis storleken?

Jag vet att genetik spelar roll, men undra rliksom vad som kan påverka genetiken och ge än en mindre penis än genetiken? Typ sömn, fetma, matvanor, träning osv? Hur fungerar det?

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hejsan

T.ex miljön och näring kan påverka gener och kan vara ärftlig för barn. Vissa sjukdomar kan vara ärftliga, men i många sjukdomar  har livsstilen stort betydelse. Du kan bekanta dig mera med genetiken eller kontakta genetiker som kan berätta mera dig om gener har något att göra med din penistillväxt.

Sköt om dig,

Mika - Ungdomsliv.fi

Penistillväxt, fetma, testosteron etc

Hej!

Min fråga är en fråga jag sökt svar på länge utan någon vidare trovärdig förklaring. Oftast får jag bara hör att jag inte bör oroa mig och att det inte finns någon påverkan. Min fråga handlar om fetma, testosteron (hormoner överlag) och penistillväxt. Jag har länge kollat studier och läst flertal artiklar som påvisar olika slutsatser. Vissa säger exempelvis att testosteronhalten inte påverkar storleken på penis utan att så länge man ligger inom det normala referensområdet kommer man att utvecklas till sin genetiska potential. Men fetma exempelvis dämpar testosteronförbrukningen, möjligtvis inte så mycket att man är under referensvärdet men ändå en skillnad. Vissa påstår att om du har lägre nivåer (fortfarande inom referensområdet) tar det bara längre tid för penisen att nå sin slutlängd, tillväxten segas ner på grund av att det finns mindre produktion av byggstenar (testosteron). Vilket är logiskt men även ologiskt i och med att högre testosteronhalt bidrar till ytterligare manligare drag därav även större penis.

Jag vet att fetma gör så att penisen ser mindre ut vilket är fullförståeligt med tanke på att fetman begraver penis skaftet. Men det jag inte förstår är varför endast smala spinkiga killar har de största penisarna. Du hör liksom aldrig om en tjock person som gått ner i vikt och fått en jättestor penis.

Jag har en teori om att den lägre nivån av testosteron har en påverkan på penisstorleken genom att man helt enkelt inte ligger inom en nivå som man egentligen borde ligga vid. Exempelvis lägre tillväxthormonsnivåer (fortfarande normala nivåer men fortfarande låga) innebär att man helt enkelt inte växer lika lång som man kanske skulle varit.

Jag har alltid varit överviktig och lidit av fetma, vid 16 års ålder gick jag ner väldigt mycket och blev normalviktig med mycket muskelmassa. Vid 17 års ålder (hade jag lagt på mig kanske 10kg) märkte jag att min penis växt 2 cm. Året därpå när jag fyllde 18 hade min penis växt ytterligare 2 cm (denna gången hade jag gått upp ytterligare 15kg). Det jag inte förstår är varför min penis började växa så sent och liksom efter min viktnedgång. Alla andra pubertetstecken kom tidigt vid cirka 13-14 års ålder som t.ex kroppshår, skäggväxt, mörk röst, breda axlar, tillväxtspurten etc, men penistillväxten vid 17 års åldern.

Detta har tagit hårt på mig även om jag egentligen inte borde bry mig eftersom jag ändå utvecklades normalt. Eftersom att det värsta jag vet i livet är att gå miste om potential eller något som jag verkligen skulle vilja. Skulle det handla om någon cm hade jag brytt mig för att jag vill inte att någon annan människa ska behöva känna ångest eller oro över detta. Dessutom tänker jag att om fetma påverkar penisutveckling negativt kan detta vara en stor motivation till att föräldrarna håller koll på deras barn så att dem inte blir överviktiga eller feta.

En sista grej som är värd att ta upp är ifall sömn haft någon som helst inverkan, när jag var mellan 6-13 år sov jag runt 6-7 timmar per dygn ibland (inte ofta) 8-9 timmar. Oftast var jag lite trött men klarade vardagen galant, var liksom aldrig dö trött eller så. Kan det påverkat något? Nu vid 13-19 års ålder har jag sovit närmare 7-8 timmar ibland mer ibland mindre. Som sagt undrar jag om jag växt mer eller mindre, specifikt på penisen.

PS: vill påpeka att jag absolut inte syftar på t.ex hypogonadism där man har en underproduktion av testosteron utan att man bara producerar lägre nivåer än det man hade haft om man inte hade fetma (alltså fortfarande inom referensområdet).

Om ni vill kan fråga skickas till en expert eller så kan ni länka studier som besvarar frågan, jag är öppen för allt som kan ge mig de svar jag söker.

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej Gustav

Vi tackar för din fråga. Vår expert i hälsovården rekommenderar att du kontaktar t.ex urolog som skulle kunna diskutera med dig om dina frågor och allt som du funderar om din penistillväxt. På urolog mottagning skulle du få svar och kunde ställa ytterligare frågor. 

Allmänt kan vi säga att en god vardag är grunden för hälsa och välmående. Grunden består av tillräcklig sömn, en balanserad kost, goda relationer och trevliga saker att göra. En hälsosam och välmående människa sprider goda tankar även omkring sig. Du kan läsa mera på vår Hälsa och välmåendå -sidan.

har det så bra,

Mika - Ungdomsliv.fi

 

hjälp

För ungefär en vecka sedan hade min släkt en träff hos mig. Vi hade trevligt tills min bror tog mig till rummet. Vi pratade en stund innan han plötsligt kysste mig. Jag var shockerad men jag kysste honom tillbaka. Tre dagar senare då vi var ensamma hemma började vi kyssas och snart efter hade vi sex. Det kändes fel men också så bra. Det är mycket stelt då hans flickvän kommer på besök. Borde jag avsluta det här fast vi inte vill det?

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej och tack för fråga. Ditt ärende är utmanande. Det finns naturligtvis vänskap mellan syskon. Syskon bor och växer i allmänhet tillsammans och delar många saker med varandra under åren.

Du har angett i ditt meddelande att du är minderårig. Vet inte alltså hur gammal din bror är. Enligt Finlands lag från och med att man fyllt 16 år, så når man sin sexuella myndighetsålder. Det ger en rätt att bestämma om man exempelvis vill ha sex, göra sexuella saker med andra personer eller hur man vill bete sig sexuellt.

Enligt allmän uppfattning och moral är sex mellan bröderna insest. Jag skulle på allvar diskutera detta med din bror. Jag tror även att du vill inte bryta förhållandet mellan din bror och hans flickvän.

Hälsningar, Mika - Ungdomsliv.fi

Min pojkvän har en furry fetisch?

Hej... Igår kväll hade jag och min pojkvän en romantisk dejt på en fin restaurang. När vi åkte hem fick jag lust att ha sex. När vi kom hem väntade jag på honom i mitt rum. När han kom in hade han på sig en förfärlig lurvig kostym på sig.Han lade även på sig ett hund halsband som han bad mig strypa honom med. Jag blev shockerad och förfärad. Jag strätade emot men han hoppade på mig och ylade som en varg. Vad ska jag göra?! Vi har har varit ihop i 2 år och jag vill inte göra slut... Men om han älskar sin kostym mer än mig vet jag inte vad jag ska göra!!!

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej och tack för din fråga på Frågor-spalten.

Jag rekommenderar att ni diskuterar vad som hände och din pojkvännens fetisch. Många av oss har olika fetischer. Vi är alla är vi olika och tänder på lite olika saker. Grundregeln är att det inte skadar någon. Genom att diskutera om detta kommer ni definitivt att komma framåt.

Har det så bra, Mika - Ungdomsliv.fi

Sidor