Hej! Jag har börjat få en förhårdnad/upphöjning innanför förhuden nedanför ollonet, de bland kan den verka lite när jag har stånd, är detta något jag borde va orolig över?

Hej,
När man börjar med p-piller för första gången spelar det någon roll när i menscykeln man börjar?
Om man börjar mitt i har man då inte mens förrän kartan är slut?

Hej Decibel

Idag sitter jag här framför mitt dator och skriver till er som ett rop på hjälp.
Jag orkar inte längre ta emot allt skit i livet och äta upp det. Jag orkar inte längre att vara tyst och låta andra köra över mig.

20 och going strong tjej. Jag är inte från Finland. Har bott här snart halva mitt liv. Jag behöver nämna detta för att det är så som ni kommer att få en betträ bild av hur det hela ser ut. På grund att Finland är inte mitt hemland så har jag inte mycket med mig från hemlandet. Mina vänner från barndom, familjen och allt som jag hade fram tills då jag flyttade hit, blev kvar där. Det ända som jag har haft med mig hela vägen är min mamma, inte ägs min pappa för att mina föräldrar är skilda och han reser och jobbar på heltiden.

Min mamma. Medan vissa barn här i Finland har bott hela sina liv i samma hus eller stad, jag har bott i över 15 olika hus, gått i över 10 olika skolor, 5 städer och jag har ingen bästis som jag har hållit kontakt med alltid sen jag var bebis. Min bästis, min familj, mitt allt har alltid varit min mamma. Vi har funnits för varandra genom oändligt gott och ont. Inte en dag som jag tvivlade på att hon skulle finnas vid min sida, men det är vad jag trodde.

Sen vi flyttade till Finland träffade hon sin nuvarande sambo, med vilken dom har två barn. Alltså mina två, enda, syskon. Jag älskar dom och vi har varit väl mycket lyckliga över åren. För ett år sen träffade jag min nuvarande pojkvän som flyttade med oss sen nyår.

Jag har historia att bråka och gräla med båda mina föräldrar. Med min pappa är det något konstant som har blivit värre med åren. Han ser mig som en liten flicka som är naiv och kan ingenting om livet. Han har smugit sig i det som är mitt och min pojkväns rum och sökt efter kondondomer för att se till att vi skyddar oss. Jag är en 100% ärlig människa och vi hade redan förr talat om det och vi båda varit medvetna om riskerna. Han har kallat mig fet för att jag äter chips och har lite mage då jag har på mig något tajt. Jag väger knappast 70 kg och är 165 lång. Och efter att han kallat mig saker så kommer han till mig och säger att jag är absolut perfekt, att jag unik och bäst så som jag är.
Med min mamma brukar vi alltid gräla för att vi håller inte lika om saker, vi blir bittra och börjar bli arg om allt. Sen efter ignorerar vi varandra och i något skede börjar vi tala igen. Men det är den tiden mellan att ignorera varandra och att allt är “bra” som jag har reagerat mera och mera med tiden, och nu anser hur ohälsosamt den är.

I och med förhållandet med min pojkvän har jag ansett hur viktigt kommunikationen är. Tack vore att vi talar med varandra så pass mycket vi har en super bra förhållande. Om vi gnäller så varar inte mera är 5 minuter så är vi sams igen och håller om varandra. Det ända som är dåligt med vårt förhållande är att jag mår inte bra. Jag gråter *varje* dag på grund av läget hemma med min familj. Det har blivit så pass dåligt att jag har velat få slut på allting, men det som håller mig från att göra något dumt är -han-.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Familjen har alltid varit så pass viktigt för mig att jag skulle ge upp vad som helst för dom att må bra. Men i och med att jag blivit äldre känns det inte korrekt eller rättvist. Varje gång som det blir gräl med någon hemma, speciellt min mamma (som jag älskar mer än, …mycket…) så försöker jag fixa saker. Tala om det, gå igenom problemet och se till att bli bättre. Men det är inte rättvist att jag försöker heltiden bli bättre, göra rätt men ändå kommer all skylld på mig. Jag blivit så pass rädd för min mamma att jag vågar inte tala framför henne för att hon lyckas alltid få mig att äta upp all skit, medan hon sedan går och är lycklig med hennes sambo och mina syskon. Jag skriver brev till henne var jag förklara till henne, det är mitt ända sätt att visa vad jag känner och tycker utan att tveka mig själv. Men ingen av alla tusen brev som jag skickat, dagböcker som jag visat för henne för jag tror att det är så som vi kan börja känna varandra djupare, hon har aldrig sagt något om det.

På grund av allt som händer, vi vill med min pojkvän flytta hemifrån. Vi har inte gjort det tidigare för att oberoende all mött så har vi ändå då och då roligt då vi ser filmer i familj eller spela spel. Men det är för mycket att gråta varje dag och inte ens ha friheten att stiga upp sent eller att stanna i vårt rum och äta godis utan att kännas skyldig. Men det känns så svårt att lämna hemma. (1) För att vi lär inte känna tillräckligt med människor för att hitta jobb i Helsingfors för båda då vi inte kan Finska (2) Det är inte så lätt att hitta passlig lägenheter i Helsingfors och (3) Det är inte lät att lämna bakom sig människan som betytt världen för mig hela mitt liv, tills nu.
Men jag vet att det är ända lösningen för att få slut på lidande. Speciellt för att jag vet att det är inte rättvist heller för min pojkvän att hålla om mig alla nätter medan jag gråter och gnäller över mina föräldrar. Han behöver någon som han kan vara lycklig med, och jag vill det också.

Vad jag vill åstadkomma med att göra denna inlägg, kanske mest av allt för någon att höra mig och hoppningen få något feedback. Oberoende av att jag har min pojkvän och han hjälper mig, så är han inte en man som säger mycket. Och jag går varje dag och tänker möjligheten att jag bara är överdriven och galen. Jag kan faktist inte påstå att jag är 100% frisk om huvuded, jag vet inte. Jag behöver lite råd över vad jag ska göra. Har aldrig förut varken ansökt om jobb eller bostad.
Så, det ända som jag säger här i slutet: Hjälp, snälla!

Hej,
Jag har ångest och är nedstämd enligt min kurator. Jag har idag hela dagen kännt mig ångestfylld och mått extremt dåligt. Jag sluatde två idag och jag bara mådde så dåligt att jag inte orka med någo o brydde inte mig om någo, de ända jag gjorde var att försöka andas. Så jag orka int bli i skolan en timme till, jag bara ville hem, så jag sa åt läraren att jag måste fara o han fråga inge så de gick lätt. Är jag en hemsk människa när jag skolkade sista lektionen för att jag inte orkade med livet? De e liksom inte jag...