Här hittar du frågor, kommentarer och svar som gäller Förhållanden och kärlek. Om du inte hittar svaret i dina frågor, kan du skicka din fråga genom Ställ egna frågor -knappen. Frågorna besvaras av ungdomsinformations- och rådgivnings handledare och olika sakkunniga. Din fråga besvaras inom fem arbetsdagar. Du kan lämna en fråga anonymt. Även andra läsare har möjlighet att lämna kommentarer på din fråga. Du kan också fråga privat, då syns inte frågan offentligt på spalten utan du får svar per e-post.

Olyckligt kärlek..?? Vad görs?? :/

Hej!! Jag har lite frågor, men mest och främst skulle jag vilja att ni ger mig råd om vad jag ska göra :/ ... Jag har varit ihop med min pojkvän nu för ett par månader... Vi har känt varandra knappast ett år... Då vi blev ihop var jag lyckligaste människan i världen. Jag förlorade oskulden till honom och han har varit min första riktiga pojkvän. Flera gånger sen vi blev ihop har jag känt mig osäker med honom, att vara ihop med honom, före jag blev ihop med honom mina kompisar varnade mig om att han skulle inte vara bra för mig. Jag vet inte om han är den rätta för mig. Min känslor går upp och ner som en bergochdalbana som inte stannar. Den ena stunder är jag lyckligt som jag bara kan, drömmer om alla möjliga saker, att han är den som jag vill vara med osv, men sen mitt i allt brister jag ut i gråt, hatar mig själv, är osäker och tvivlar på mina val.

På sommaren kommer jag att fara iväg på utbyte under ett år, var jag är inte tillåtet att se ingen från min familj eller bekant. Så det betyder att vi kommer att hamna i avstånds förhållande. Vi har planerat och pratat väldigt mycket om det, att vi kommer att klara oss, att vi ska hålla kontakten, att allt kommer att vara okej. Men om det är något jag vet, är det att oftast med avstånd så lovar man väldigt mycket men blir inte som sagt till sista, inte det mesta i alla fall. För några veckor sen hade vi lite missförstånd som slutade med att vi båda blev sårad men senare bättre. Saken är det att jag vet inte, jag är inte säker om han kommer inte att sluta älska mig, att saker mellan oss är bara puff slut. Han har sagt flera gånger att han kommer att göra allt kan för att hålla sig och vänta på mig, men just som han säger är det som gör mig osäker. Han sade att han vet inte vad som kan hända med sina känslor, om hans kärlek kan bara försvinna osv. Så jag har tänkt varför inte göra slut och kanske blir betträ. Nu lite sårad och sen är det bara borta och inte lida i avstånd som är värre.

Nu förtiden känner jag mig väldigt osäker om att vara med honom. Jag gråter mera, är ledsen, arg, besviken, ångestfull och sur än vad jag känner mig glad och lycklig. Det ska inte vara så, det borde inte vara så. I ett förhållande skall man vara glad, njuta, vara lyckligt med människan man är med, förstå varandra, ha tid för varandra.

Han lovar så mycket att jag längre kan inte lita på vad han säger. Inte mycket av vad han säger blir så. Tiden han lovar mig att spendera med mig som blir till ingenting. Åtminstone att han säger vad han har för planer med sina kompisar och senare berätta för mig så jag kan planera med mina kompisar, men det är alltid mera för att gissa då han har eller inte tid för mig. Då jag vill göra och vara med mina kompisar och jag berättar för honom så vill han vara med mig, just då jag vill bara vara med mina kompisar, och bl.a. så planerade jag för att jag trodde att han skulle vara upptagen, men tydligen inte. Och sen då jag vill vara med honom och bara honom så har han inte tid. Sen lovade han mig att vi skulle spendera mycket tillsammans de sista tiden som är kvar före jag åker iväg men han har för mycket, från skolan, hit och dit , inget tid för mig, men jag vill inte ha värsta romantiska stunder hela tiden med honom, bara små saker, som göra läxor och hjälpa varandra, det räcker, men han förstår inte. Och nu lovar han om att vara under sommaren med mig men jag känner på mig bara att det blir inte det häller, för då är ju väl alla lediga och man kan göra vad man vill att man är upptagen hela tiden.

Kan man säga att mina känslor kan ändra så mycket!?... Jag kommer ihåg hur mycket jag tänkte och sade att han var den perfekta människan för mig, att jag ville inte ha någon annan än honom i mitt liv. Bara honom. Hela mitt hjärta tillhörde honom. Men sen ser jag honom bara inte så längre. Under små sekunder frågar jag mig själv vad jag gör med honom i egentligen. Fast alla löften jag har gjort över tiden som jag kommer att borta att jag skall hålla mig till honom, att vara trogen och fortsätta kämpa för att vara med honom, jag tvivlar på det, och vad om jag träffar någon annan som gör mig lycklig på alla sätt som jag vill, som gör mig mera glad än olycklig, någon som jag vill tillbringa med många år av mitt liv. Med min pojkvän vi har planera och sagt många saker om framtiden, resa runt världen, kanske ha barn någon dag osv.. men sen kan jag inte ens se mig gift med honom. Men ändå då jag lyckas vara och är med honom, så önskar jag inte att vara någon annanstans i världen mera är med honom. Jag är lyckligt, som att allt runt om mig skulle inte finnas längre, bara han och jag. Jag älskar honom mycket, och jag vet att jag han älskar mig massor!

Jag vet inte vad jag skall göra med honom. Om jag ska prata för att förklara saker? Fast det finns aldrig tillräckligt med tid för att prata ordentligt. Sen så är jag bra så trött på att vara så olyckligt med jämna mellanrum, drunkna i mina tårar, jag vill vara glad, hoppa runt och ha roligt och speciellt före jag far iväg, ha minnen med alla som är värdefulla för mig. Och angående allt, att göra slut, är det vettigt svar, lösning på saker? Jag vet inte vad jag ska göra.

Det sista jag vill är att såra honom. Vad som ens händer kommer jag att gråta, antingen om vi gör slut eller om jag far och vi är ennu ihop. Och jag kan säga att jag älskar honom fortfarande, väldigt mycket, men vet inte alls vad som kan hända med den kärlek med tiden.

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej och tack för din meddelande.

Du skrev mycket om ditt liv med din pojkvän, om dina känslor och också om de osäkra känslor som du har. Livet, speciellt kärleksliv, är som en resa. Livet är lyckliga stunder, men också motgång.

Du berätta hur du gav hela ditt hjärta till honom, men nu är du lite osäker om dina känslor. Du skrev även oma att du gråter mera, är ledsen och arg, besviken, ångestfull och sur. Du berätta också att du kan inte alltid lita på din pojkvän och vad han lovat håller inte alltid. Ni har också pratat en hel del om ditt utbytesår och hur ni har tänkt att ni klarar avstånds förhållande.

Ett förhållande kräver mycket diskussion. Du berätta mycket om hur du känner, har ni diskuterat tillsammans om det? Har du frågat hur din pojkvän känner och om han har sett att du kanske är inte mer så lycklig som tidigare? Som du skrev, det finns aldrig tillräkligt med tid att diskutera, emellertid är det att börja någonstans och gå vidare en bit i taget.

Diskussionen kommer definitivt att hjälpa, ni förstår varandra bättre och lär känna varandra bättre. Det kommer inte att vara lätt. Jag rekommenderar att du inte flyttar saken framåt längre, allt kan bara bli mer komplicerat. Även om ni skulle skilja det betyder inte att ni har misslyckats, ni är en livserfarenhet rikare. Om er relation gör dig ledsen, besviken och ångestfull, kan det vara bättre att sklija i tid. Det sårar, men är inte hela världen. Det är viktigt att respektera varandra, och ibland att släppa taget.

Jag hoppas att du hittar din egen inre själv som är glad, och som du skrev hoppar runt och har roligt.

Har det så bra,

Mika - Ungdomsliv.fi

Finne?? :(

Jag har blivit ganska orolig. Jo du ser, när jag tex duscharnoch ska Tvätta mig i underlivet så är det ibland en böld där... Jag går ut ur duschen och kollar närmare på den och det liknar en finne..? Jag har aldrig haft sex och har inte fått mens häller... Men jag har gästat och klämma på den.. Och då kommer det ut som var... Den kommer då och då på precis samma ställe... Så det kan väl inte vara herpes? (Då måste väl man ha haft sex?) Snälla svara, vågar inte fråga mamma..

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hejsan.

Tack för din fråga. Vågar genast säga att du inte har någon könssjukdom. Man kan få finnar även i underlivet. Man svettas även i underlivet och spända trosor/byxor kan göra att man svettas ännu mera. Ibland om man rakat bort håret från underlivet kan man också få hårsäcksinflammationer. Finnar i underlivet är inte farligt men väldigt irriterande. Du borde försöka att låta bli att röra dem, om du tryckt ut varet (med rena händer) så är det säkert bra att tvätta såret med lite antiseptiskt medel, tex Septidin. Så småningom lugnar läget ner sig, bara du låter finnen/finnarna vara i fred. Sköt också om din underlivshygien, tvätta dig varje dag och byt trosor. Du behöver inte tvätta dej med tvål, endast vatten räcker till. Om du i fortsättningen har problem med underlivsfinnar kan du kanske ta kontakt med hälsovårdaren i din skola, hon kan säkert hjälpa dej.

Sköt om dej, hälsningar Eva-Maria, hälsovårdare & sexualrådgivare

Gjorde jag fel?

Hej på er! Klockan är nu nästan ett på natten och jag kan inte alls sova. Sitter bara och tänker på vad som hände under helgen och vad som har hänt under denhär veckan... Det var nämligen så att jag och mina kompisar hade planerat att fara ut och ha kul, äta lite och sånt... Men sedan ville mina kompisar istället fara till en annan kompis och jag ville inte fara med dem dit, eftersom vi inte kommer överens med denhär andra kompisen, så jag bestämde mig då för att stanna hemma istället. Jag var ledsen att våra planer for åt h*lvete (IGEN!!!) och att de for dit till andra kompisen.

Då började jag skicka med min en annan kompis (som råkar vara min bästa väns ex-pojkväns syster (hjälp vad långt :D)), och hon frågade då om jag vill komma dit så jag inte behöver vara ensam, och då bestämde jag mig för att åka dit istället. Vi hämtade upp några anda kompisar på vägen och min bästa väns ex-pojkvän råkade vara i det gänget. Vi for till systern och festade och hade kul.

Nästa dag for vi till systerns (och expojkvännens) villa med ett stort gäng andra och under dagen fick jag reda på att min bästa vän är otroligt sur på mig och tycker jag har gjort väldigt fel då jag "for med hennes ex-pojkvän" och festade. Saken var den att vi bara råkade vara på samma ställe, och jag tror inte ens jag pratade med ex pojkvännen alls under hela kvällen. Jag var mest med systern och en annan pojke där på festen, som jag gillar. Min bästa vän tycker jag har varit helt hemsk mot henne och att det var väldigt skit av mig at fara till samma ställe som ex pojkvännen och nu är hon suuuuper arg på mig och har fått mina andra vänner på hennes sida också och de tycker också jag har gjort fel. Så nu sitter jag här, ensammast i hela världen och skulle nästan kunna göra vad som helst för att ska da mig s jälv, det är jag värd nu, då jag gjorde så :( men ändå finns det en tanke i mig att jag nog får välja själv vem jag vill vara med och att det inte alls var fel att fara till systern eftersom det var ett stort gäng med oss, jag for dit för att träffa människor jag verkligen älskar och jag var ensam eftersom de andra hade farit till en annan kompis som jag inte känner och dissat vår orginala plan också... :( Jag vet inte om jag gjort rätt eller fel,eller mitt emellan men just nu känner jag mig så himla skit :( SNÄLLA berätta ni vad ni tycker ÄRLIGT jag måste få veta om jag är en skit vän.. Det är redan torsdag-fredag natt och min vän är fortfarande jättearg. Men på samma gång vill jag fortsätta vara med de jag var med eftersom det finns en som jag gillar såååå mycket i det gänget.. som tyvärr råkar vara expojkvännens kompis :(

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej!

Tack för din fråga. Du har nog inte gjort något fel utan levt ditt liv och tagit dina egna beslut. Det ska nog dina vänner respektera. Ibland kan det sociala livet vara lite komplicerat ;) Den största orsaken brukar vara att man inte lyssnar på varandra, alltså missar i kommunikationen. Om möjligt, försök prata med din vän om saken. Red ut saken med henne, hon förstår säkert om ni pratar ut. Inte kan man ju som vän kontrollera sina vänners sociala liv.  I vänskap skall man acceptera varandra som de är och ge den andra möjligheter att göra saker som de vill utan att vänskapen blir lidande. Jag förstår till en del din vän som blev ledsen då du for med hennes ex- pojkväns syster på fest (helt mänskligt), men hon ska också förstå att efter att ett förhållande har tagit slut. Livet  fortsätter och folk kan vara vänner med hennes ex-pojkvän utan att det är något emot henne. Man kan inte ha folk att välja sida i dessa fall. 

Hoppas ni får saken utrett och kan fortsätta som vänner. Ibland så stärker sådana här situationer vänskapen ;)

Hoppas du får en fin vår.

Tiina P - Reimari.info

Förälskad i sin lärare..

Hej Decibel, jag skulle behöva hjälp med en sak. Jag vet inte varför om det här har en slags "djupare" orsak varför jag känner såhär eller vad det nu är.. Jag är helt jävla förälskad i min lärare, och jag mår inte precis bra av det. Det startade typ första gången jag såg honom. Fast det var ju bara en "oh shit, han ser bra ut" då. Kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli såhär stor sak eller att han skulle påverka/kontrollera (omedvetet då..) mig på det här sättet.. Som om jag inte ser honom på någon dag mår jag faktiskt jätte dåligt.. Loven är helt hemska. Han har ju förstås ingen aning om det här (förhoppningsvis..). Det är inte så att han har gjort något speciellt för att manipulera mig eller något. Han ser mig bara som en av hans många elever, och jag kommer nog aldrig bli något mer heller. Men jag har ingen aning vad jag ska göra åt det här! Tappar andan bara av att han går förbi! Och om han säger något åt mig så dööör jag! Då blir jag så glad att jag dansar och sjunger som någon galning. Men allt han gör är bara såååå gulligt och attraktivt. Men det är också såååå fel att jag känner såhär. Det är olagligt, och det är VÄLDIGT olagligt. Det är jag medveten om.. Men det hjälper ju inte det heller. Inte vet jag om något som kunde ha påverkat mig så att jag tycker om äldre män. Hade sett en film och då var det på det sättet.. "Ask me anything" hette den btw.. Plus att han är nästan tre gånger min egen ålder. Jag vet att det är fel! Men när jag ser honom så skiter min hjärna f ullst ndigt i det. Den bara bryr sig om hans underbara leende. Den här "crushen" går inte bort heller. Har snart hållit på ett år! Snart blir det sommarlov också, så har ingen aning hur jag ska klara mig.. Skulle kunna och sitta förklara minsta lilla detalj om honom i flera timmar, men man kan väl inte skriva hur långt som helst heller. Är något fel på mig? Jag vänder mig till er för det här vågar jag inte berätta till någon om. Jag skäms.. Och jag känner mig helt hopplös. På helgerna kan jag bestämma mig att jag ska "gå vidare". Men direkt jag ser honom blir jag den här fnittriga förälskade tonåringen. Är det här någon slags symptom på något? Och vad händer när jag blir vuxen? Kommer jag vara galen i pensionärer då? Ugh.. Jag vet inte vad jag mer ska säga.. Hjälp.

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej!

Tack för din fråga. Man kan sällan styra sina känslor och ibland blir så drabbas man av en stor förtjusning i någon som man sk. inte kan få. Många unga tjejer blir dödkära i olika popidoler, andra i  skådesspelare och du tycks ha blivit dödkär i din lärare. Ofta så svalnar de här crushen över med tiden, ofta så har man hittat någon mera i egen ålder. Som tips skulle jag säga att focusera på dig själv, dina kompisar gör en massa saker som får dig att tänka på något annat. Att vara kär är ju roligt och det är ju ännu roligare då man får gensvar för sina känslor. Ofta pratar man om unga tjejer som har blivit kära i sina idoler och då pratar man om idolkärlek, som baserar sig på drömmar och fantasi. Det är ett sätt att träna på att vara kär, förtjust i någon samt att bli besviken för att man vet att det aldrig blir något på riktigt av det. Så det som du upplever och känner hör till i viss ålder för en del av ungdomar och det är inget fel i det. Som jag skrev här så ofta svalnar idolkärlek med tiden.  Om du tycker att det känns jobbigt så kan du bra ta också och prata om saken tillexempel med någon som du har förtrående för någon vän , förälder, syskon etc  eller så kan du vända dig till skolans kurator tex.

Sköt om dig och ha en bra sommar!

Tiina – Reimari.info

Hur får man en paus att sluta bra?

Jag är beroende av min pojkvän och har varit det nu i åtta månader. Vi har varit tillsammans varje dag och känt oss lyckliga tillsammans. Igår då han kom till mig, sa han att han inte orkar längre och efter många timmars pratande och gråtande så kom vi fram till att ha en veckas paus med lite distans från varandra och sedan om en vecka se hur vi (han) känner. Jag har bestämt mig för att ge honom egen tid, för vårt förhållande kanske just behöver det, lite distans från varandra. Det är väl naturligt att man i något skede tröttnar på varandra och att man inte är nykär efter åtta månader. Ändå skulle jag vilja fortsätta kämpa med honom. Vårt förhållande är värt det. Jag har aldrig känt såhär i någon annan relation. Hans orsak var att han måste jobba på sig själv, eftersom han har mått dåligt i flera år och har en alkoholiserad pappa. Hur får man ett förhållande att fungera med fokus i att den ena hittar sig själv? För det ska nog gå. Jag vet bara inte hur. Jag är som sagt beroende av honom och allt annat i mitt liv har känts meningslöst då jag har varit med honom. Jag vill inte ha en framtid utan honom. Jag har aldrig låtit någon komma så nära som han. Hur får man en paus i ett förhållande att sluta bra? Finns det NÅGOT jag kan göra för att fixa det här? SNÄLLA hjälp mig. Snabbt.

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej!

Tack för din fråga! Du lever jobbiga tider nu, att avsluta eller att pausa ett förhållande är alltid jobbigt, ledsamt, stressigt och man är så osäker om framtiden. Alla dessa känslor hör till i denna situation.

Man är ju alltid två i ett förhållande det är viktigt att minnas att ta hand om sig själv också i ett förhållande för att ett förhållande skall må bra och utvecklas. Din pojkvän har gjort på det viset ett moget beslut för han vill ju s.k. jobba på sig själv. Och du har också tagit hänsyn till det och s.k. låtit honom ta tid för sig själv.  Kanske borde du också ta tid för dig själv s.k. göra saker som du tycker om, träffa dina kompisar etc. Man behöver inte i ett förhållande vara fastklistrad i sin pojk-/ flickvän hela tiden eftersom det blir tungt för båda i längden och man mister s.k. sig själv då.

Det är klart att man ska jobba på med ett förhållande, ett förhållande kräver arbete för att det skall lyckas. Du undrar hur får man ett förhållande att fungera med fokus i att den ena hittar sig själv? Ja det är nog en fråga som det inte finns ett svar till utan det beror helt på personerna. Du kan finnas till för honom, stötta honom samt ge honom andrum och utrymme.

Ofta efter en paus så hittar folk tillbaka till varandra då de har focuserat en stund på sig själv och på det som de gillar utan att hela tiden behöva ta i beaktat den andra och om han eventuellt inte gillar samma saker som du. Vissa gånger slutar förhållandet men då har man åtminstone en bra chans att gå vidare som vänner.

Hoppas ni kan reda ut saken och fortsätta tillsammans. Ett gammalt ordspråk lyder ju följande för att kunna älska någon måste man älska sig själv! Det är nog visdomsord som passar i vår tid också!

Ha en trevlig vår!

Tiina P - Reimari.info

Kan ej bli kär

Hej! Vet att ni fått in många liknande frågor, men känner ändå att jag vill skriva in och fråga. Jag kan typ inte bli kär. Eller bara nästan, för så fort det känns som att känslorna besvaras klarar jag inte av mer och börjar tänka negativa saker om den andra personen. Är en sån som vill känna efter. Rädd för vad andra ska tycka innan jag själv har vant mig, och vill inte att andra ska pusha på mig och ge mig retsamma (men vänliga) och menande blickar. Jag vill sjunka in i känslan först, helst bara befinna mig i en bubbla med den andra personen innan resten av världen får veta. Mamma känner jag mig absolut inte bekväm med att prata om sånt här med, inte min lillasyster heller. De är så analyserande båda två, och jag är rädd att de ska döma mig eller se igenom mig eller så, för det brukar de göra. Alltså de menar ju väl, det är bara sådana de är som personer. Och mamma är inte så där härlig lättsam heller som många andra mammor är. Jag var olyckligt kär en gång, det bröt mig sönder och samman. Enda gången jag varit kär på riktigt. Jag vill kunna känna samma känsla igen, fast lyckligt. Men det går ju inte... :( måste lära mig att ge mig tillkänna, men det är så galet svårt för mig. På något sätt får jag känslor för fel personer. Alltså inte dåliga, utan bara... Fel. Olämpliga, som det ändå inte kan bli något med. En tjejkompis, reseledare, killar som redan är upptagna... Och just nu känns det som att jag har småländskor för min danslärare som är sju år äldre. Hallåååå??? Får man ha känslor för sin danslärare? Men alltså, jag är så svag för killar som dansar eller ägnar sig åt någon konstform i allmänhet. Utom möjligen musik, jag är noll musikalisk av mig och förstår mig inte på sånt. Hade inte tänkt satsa på honom eller nåt iallafall, åh nej. Det är bara dumdristigt. Usch så jag babblar. Får väl försöka runda av här. Vad ska jag göra?

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej och tack för din meddelade.

Förälskelse är naturligt och alla människor upplever det i något skede. Att förälska är ett val - man kan själv välja om man uppmärksammar känslorna eller om man ignorerar dem. Ibland är det svårt att säga när förälskelsen övergår till kärlek. Man kan vara lite förtjust i någon, förälskad i många olika och helt upp över öronen kär i någon.

Man ska inte stressa om kärlek. Det finns ingen tidsgräns på t.ex när man ska bli kär. Många gånger händer det då du minst anar det. Att stressa om kärlek och förhållande är ingen bra anledning till att försöka stressa fram ett förhållande. Förr eller senare händer det, när det händer är det meningen. Det kan också vara så att man är så inställd på en viss typ att man helt går miste om en hel del underbara tjejer och killar som finns i närheten.

Du berättar att du ville inte prata om dina kärlekskänslor med din manna eller syster. Har du en bra vän som du kunde prata med om hur du känner dig? En diskussion med en vän i samma ålder kan ibland vara bästa hjälp.

Stressa inte för äkta kärlek är värd att vänta på!

Du hittar jätte mycke bra material om kärlek på Decibel.fi, läs mera om kärlek: http://www.decibel.fi/information/karlek-and-sex

Ungdomsliv.fi innehåller också bra information om förhållanden och kärlek: http://www.ungdomsliv.fi/levande-livet/f%C3%B6rh%C3%A5llanden-och-k%C3%A4rlek

Har det så bra,

Mika - Ungdomsliv.fi

Berätta till sexpartner om klamydia

Hej, jag är lite orolig över att jag kan ha drabbats av klamydia. Jag ska förstås gå och testa mig snarast men är orolig över hur tillvägagångssättet är ifall man har klamydia. Måste jag uppge mina sexpartners när jag tar provet? Kommer sjukhuset att meddela dessa killar eller får jag privat gå och berätta det öga mot öga? Har förstått att enligt svensk lag så skickar sjukhuset ut ett såkallat "anonymt klamydiabrev" till alla namngivna sexpartners, men hur är det i Finland? Blandar sig alls vårdarna i hur jag går till väga när jag berättar åt killarna? Jag kommer att testa mig på Hucs hud och allergisjukhus i Helsingfors, ifall det har någon betydelse?

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej.

Tackar för frågan. Fint att du ska gå och testa dej, det är jätte viktigt att du får vård så fort som möjligt ifall du har klamydia. Om du nu har klamydia så har läkaren skyldighet att anmäla din klamyda infektion till institutet för hälsa och välfärd. De för ett register över alla smittsamma sjukdomar. Exakt hur det sedan går till om du har klamydia så är jag nu lite osäker på. Alla killar du haft ska meddelas men jag tror att du får göra det själv. Tror också att de hjälper till och kontaktar killarna ifall du inte vill göra det själv. Det är ju jätte viktigt att alla killar kontaktas för att förhindra att smittan sprids vidare. Tyvärr har jag inget riktigt exakt svar åt dej nu.

Sköt om dej, hälsningar Eva-Maria hälsovårdare & sexualrådgivare

kärlek

Kommer Han att fràga om mitt telefonnummer vid första möte?

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej

Tack för din fråga. Du berätta inte närmare i din fråga vem du kommer att träffa. Kanske du kommer att träffa någon kille som du gillar?
Om du och personen som du träffar vill ha kontakt efter ni har träffat så då är det naturligt att ge sin telefonnummer till varandra. Om du är osäker att ge din nummer så då behöver du inte ge din telefonnummer. Det är alltid bra att vara säker och förlita i personen som man ger sin telefonnummer åt. Det finns ju också andra möjligheter att hålla kontakt.

Hälsningar, Mika - Ungdomsliv.fi

Hur glömma o förlåta?

varning. Här kommer en ytterst lång o olycklig livsroman. observera att jag bara tagit me de värsta delarna. Jag måste bara få skriva av mej eftersom mitt huvud annars sprängs, men jag hoppas någon orkar läsa igenom och svara på dom få frågor som är inbäddade i allt rådd...tack på förhand! :)

Min familj har alltid haft mycket problem. Först skiljde sig mina föräldrar, men det var inget lugnt beslut utan min mamma praktiskt taget flydde med bil.

Min pappa har inte haft någon lätt barndom han heller, och jag tror det har präglat hans eget sätt att vara förälder. Han har misshandlat min syster som yngre o hotat henne ofta, men mig lät han vara eftersom jag alltid var tyst o snäll medan min syster alltid sa emot o var bråkig. Men jag såg på o sade inget o försökte alltid vinna pappas kärlek, vilket nu äcklar mej o än idag problematiserar min relation med pappa.

-Hur ska jag kunna förlåta honom, och kan jag ens göra det eller är det oförlåtligt? Om jag träffar honom o är trevlig känns det som om jag svek min syster efter allt hemskt de upplevt. jag litar inte mer på mitt eget omdöme för jag tror inte jag vet vad som är normalt.

Jag minns knappt något från denna tid, o kan egentligen inte anklaga min pappa mera eftersom jag inte litar på mina egna minnen. jag har fortfarande superdåligt minne, glömmer saker som en guldfisk ibland.

-kan det här vara en reaktion på det jag måsta utstå som liten eller är jag bara en ovanligt tankspridd o glömsk person?

Min syster har någon form av asperger, hon kan inte lyssna på andra, göra som någon ber henne o hon har varit fruktansvärt svår att handskas med som yngre, särskilt då ingen kunde förstå varför hon var så omöjlig. Men detta är ju ändå inte en orsak för min pappa att ha varit en dålig pappa fast han är själv ledsen över det han gjort. Han säger att han helt enkelt inte visste vad han skulle ta sig till med min syster, som var ibland fullständigt omöjlig, o han är verkligen inte enda som har tappat tålamodet med henne.

-Jag undrar om asperger är ett symptom på hur hon blivit behandlad av pappa, eller om det är en sjukdom man föds med?

Mamma har alltid varit stöttande o trygg o henne har jag en bra relation med nu, men hon var igen helt passiv gällande min syster. Lät henne hålla på precis hursomhelt, utan några följder o denna besvikelse för hennes passivitet bär jag åxå inom mig o blir int av med den.

Min syster var sur på mig eftersom jag bättre kom överens med pappa än hon o inte blev lika mobbad i skolan som hon, o hon terrorisera mig som yngre. Mamma var alltid på jobb o min syster bruka tränga in sig i mitt rum o bråka med mig på alla sätt tills ja slutligen föll i gråt bara jag såg henne i ett försök att hindra henne från att börja igen. Jag bär fortfarande blödande sår från denna tid o kan inte förlåta min syster. Det känns som att hon förvandlat mig till en överkänslig, instabil o kroniskt osäker person men destruktiva defensmekanismer eftersom jag blev alldeles vansinnig när hon behandlade mig som hon gjorde för att hon själv mådde illa, o jag inte hade någon kontroll över något. hon gjorde precis vad hon ville o jag tror jag blev nästan galen, för sen börja jag överreagera p= 3 all t hon gjorde mot mig fast det inte ens låter så farligt om jag skulle förklara mer detaljerat vad det var som hände mellan oss. Vi har talat om det senare, men jag kan bara inte glömma.

-Kommer jag nånsin att kunna förlåta henne?

Stora delar av min lågstadietid är bara svarta tomrum o jag minns knappt nåt. Jag hade nog kompisar o var bra i början av skolan men fick anorexi på femman. Jag vet knappt själv hur de gick så. Jag tror det var för att få uppmärksamhet eftersom allt alltid kretsade kring min syster, men problemet är att ingen ens märkte det. Jag blev osynlig, skriftligt talat. Ingen hjälpte mig ur det utan jag insåg själv att jag måste börja äta. Alla andra trodde jag bara gick igenom en normal tillväxtperiod. Kan inte fatta att ingen såg hur jag mådde. Ingen. Ungefär samtidigt blev jag utfryst ur min klass (eller isolera mig frivilligt, jag minns bara inte!) o utveckla ett svartvitt tänkande, jag hatade vissa så att jag mådde illa bara jag såg dem o skyllde alla mina problem på dem, o andra beundra jag så jag nästan hata mej själv vid jämf öre lse av dem. Har fortfarande svårt att sluta jämföra mej med andra -hur kan jag sluta med det?

På högstadiet fick jag vänner igen, o börja känna mig ''normalare'' än på länge. Hade varit helt ensam åren innan sjuan. Sen börja jag tycka att mina vänner är fåniga, för vi var dom där ''outsiders'' som aldrig blev bjudna på någons fest. Fast jag var tacksam över mina vänner hatade jag att ha fastna i ett gäng som alla såg ner på, inklusive jag själv.

-Varför har jag så motstridiga känslor? än idag är jag osäker på mina vänner. en del vet jag inte om de ens vill ha mig som vän, medan jag är säkrare på andra men livrädd för att jag själv ska börja se ner på dom, för jag kan inte kontrollera mina känslor! Någon som varit min bästa vän en stund kan ja utveckla otrolig avsmak för nästa sekund, det är inte klokt!

I gymnasiet ville jag bort från min gamla hemstad o alla hemska minnen så jag börja i en ny stad. Allt verka lovande till en början, jag kände mig gladare än på länge. Men plötsligt kändes det som om alla redan kände varandra o jag var dendär outsidern igen. Jag blev så otroligt besviken på mig själv o deprimerad, börja snatta, fundera på självmord o bara sov o grät innan jag gick till skolan. Jag glömde bort hur man producera tal, o levde i ett fullständigt vakuum. kunde inte sätta ord på mina sjuka tankar o jag får än idag panik då det lite svartnar i huvet eller jag inte vet vad jag ska säga, för jag är rädd att jag ska glömma bort hur man pratar igen. Det var det värsta jag varit med om av alla hemska saker jag någonsin varit med om. att inte kunna prata.

Sedan hittade jag några personer att hänga med i skolan, men jag trivdes inte med dem.

-Varför är det så att jag ser ner på dem som vill vara vän med mig, o jag vill vara vän med dem som inte vill det?

Sedan hittade jag några andra som jag trivdes med, o som ännu är mina vänner o som jag verkligen gillar, men det känns som att vi inte riktigt har så mycket gemensamt, är äkta o inte kan prata om svåra saker.

-Varför börjar jag alltid kritisera mina vänner? Man kan ju inte vara super nära med alla? Men det känns som att allt alltid är mitt fel. Om någon inte kan svara är det jag som ställt en dum fråga. Om jag inte kan svara är det jag som är dum o inte fattar. Jag vet att det inte stämmer men kan inte sluta tänka så, o litar 0% på mig själv för jag har så jävla dåligt minne att jag aldri riktigt våga påstå nåt när ja ju inte ens minns om det är sant eller inte.

Tror jag har någon sorts relationskräck eftersom jag får panik då någon närmar sig mig, visar ömhet eller vill ha ömhet, o då försöker jag automatiskt o genast få slut på personens känslor genom att ufrysa honom o behandla honom som skit.

-Hur kan jag sluta med dehär? jag vill inte såra någon!D:

Jag vet att allt det här låter hemskt och hopplöst, men jag berättade ju nu bara dom värsta delarna. Mår mycket bättre nu, men jag vill så gärna bli av med mitt förflutna. Tankar kring allt (anorexi, den hemska tystnaden, dåligt minne, omöjligt tunga o komplicerade familjerelationer, pojkvänslöshet, dålig självkänsla) dyker alltid upp då o då o dränker mig, fast jag tror att jag mår bättre.

-är det troligt att jag bara ljuger för mig själv att jag mår bra för att överleva?

Ni behöver inte bekräfta hur hemskt allt det här låter. jag vet hur det låter, jag har levt genom det. Jag vill bara ha råd om -hur jag kan försöka lära mig att lämna det förflutna bakom mig o förlåta min pappa, mamma, syster, gamla vänner, och framför allt mig själv?

-och att lära mig lita på mig själv igen. Jag kan bara inte, fast jag vill. Hjälp mej.

har varit hos psykolog, men jag vet inte om det hjälpte så mycket. Jag orkar inte prata om allt det här med någon regelbundet, för då är det aktivt i tankarna 24/7. Vill hellre bara glömma.

Min instabilitet oroar åxå. men det kommer i perioder. ibland är jag stabilare, såsom nu. men jag är rädd att jag inte kan lita på att det håller. Nu när jag ska börja studera påriktigt så blir allt nytt igen o jag är rädd att inte passa in någonstans o återuppleva alla hemskheter.

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej

Tack för din meddelande. Det var en lång "livsroman", men jag hoppas att du kände lite bättre efter du hadde skrivit allt det här. Att skriva om hur man känner är bra sätt att bearbeta sina känslor ocj livs situation.

Det som du skrev om att barndom återverkar hur man beter sig eller fungerar som förälder, är sant. Som barn lär du dig många saker från dina föräldrar, och tyvärr även de oönskad modeller följer.

Du fundera om du kan förlåta din pappa det som han har gjort. Du fundera det samma också med din syster. Du hade samma tankar om dina studiekamrater. Det är en svår och komplex fråga. Om du kan förlåta din pappa och din syster är bara en del av din livs situation.

Allt det som du skriver om, hur du känner och vad du funderar på kräver professionell hjälp. Flere av dina frågor är sådana att man kan inte svara på dem utom att diskutera närmare med dig. Du skrev att du har besökt psykolog, men fick känsla att du har gått hos psykolog kanske bara några gånger? Du har gått igenom många svåra saker, och du skrev att det var bara en del som du skrev om. De kan inte lösas under ett besök till psykolog. Du kommer att behöva flere gånger och längre tid att behandla allt det här. Och tyvärr går det inte bara att glömma allt, vår hjärna fungerar inte på det sätte. Det kommer att krävas flere metoder och långa diskussioner att behandla de hemska saker som du har upplevt.

Kontakta din närmaste hälsovårdcentral eller studiehälsovård. De borde kunna hjälpa dig vidare så att du hittar rätt typ av hjälp. Det kommer att krava att du berättar och pratar om allt du har upplevt. Det kommer att vara krävande, men det är också ända sätt att behandla allt, så att de inte "hänger" i dina tankar hela ditt liv.

Jag hoppas att jag kunde även lite hjälpa dig. Sköt om dig.

Mika - Ungdomsliv.fi

Vill bara inte..?

Hej! Det är så konstigt, flera vänner och under de 2 senaste åren har jag blivit närmare 1 i vårt gäng (vi var 4 i gänget, jag + tre andra). Och nu känner jag att jag inte alls vill vara vän med de 2 jag inte är lika nära med som den ena. Jag känner mig som världens värsta och elakaste person, men jag kan bara inte göra någonting åt att jag inte vill vara vän med de 2 andra igen. Speciellt den ena av dom 2. Jag tycker hon är jättejobbig, vill bara visa sig helatiden, blir genast sur då jag inte vill vara med henne och pratat skit hela tiden! Det är synd eftersom jag vet att hon nog vill vara med mig och skickar alltid och frågar mig om vi kan göra någonting, men jag vill helt enkelt inte! Orkar inte träffa henne mera, och har ingen lust, jag skulle vilja ha någonting nytt och spännande istället! Om vi bestämmer att vi 4 i g = 4nget sk a göra någonting till exempel en lördag kväll har jag igen lust att göra det alls, jag vill då hellre bara stanna hemma. Jag kommer säkert bli helt sjukt ensam... men jag kan bara inte hjälpa hur jag känner... Vet inte alls vad jag ska göra? Och är det ens normalt att känna såhär? Den ena i gänget, som jag kommit närmast vill jag gärna fortsätta vara vän med och henne trivs jag med och har roligt med. Men de två andra är problemet... och jag fattar int ens varför?

"Vår samarbetspartner Decibel.fi har skickat den här frågan till Ungdomsliv.fi. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga -tjänsten."

Kommentera
Visa svar

Ungdomsliv.fi svarar

Hej!

Tack för din fråga. Ibland blir det så att man sk. växer ifrån vissa personer. Ibland utvecklas man mot olika håll. Det är fint att du reflekterar över dina känslor och vågar erkänna att vissa människor är inte sk för dig. Det är också strongt att du vill ha förändring i ditt liv. Många människor vågar aldrig göra förändringar i sina liv.   Har du pratat med de 2 vänner  som du tycker är jobbiga. Kanske är det något som ni kan reda upp och förbli nära vänner .  Du kanske kunde fundera på att hitta nya fritidsintressen och på det viset hitta nya vänner och bekanta.

Ha det gått och trevlig vår!

Tiina - Reimari.info

Sidor